Resan till Kina

2008-07-09

Nu skriver jag lite då och då, allt medan tvättmaskinen går sitt rytmiska snurrande i bakgrunden.

Resan till Kina. Den blev tillslut av - mot alla odds får man nog säga. Min värksituation blev ju inte riktigt som jag och mina läkare förutspådde, då maken J. och jag år 2000 gjorde vår hemutredning inför adoptionen. Min dåliga hälsa har hittills hindrat mig från allt annat än det viktigaste - barnen. I november i fjol "lossnade" det dock, och det första lilla fröet började gro... Tänk om vi skulle ta och göra en "återresa" till Kina. Många och långa diskussioner senare kom vi fram till att en "enkel liten turist-trip" till Beijing var nog det just vi ville ha just den här gången. Ingen riktig återresa med andra ord - till hennes provins Hunan, hennes hemstad Loudi, besök på barnhemmet och hitteplatsen, osv enligt känt mönster. En sådan resa skulle jag inte orka i dagsläget, i kombination med att E. själv är för liten (och bortskämd) för att orka hon heller.

När det begav sig för min familj, år 2002, uppskattade jag inte riktigt resan. Jag minns att jag i ett uppgivet ögonblick tänkte att "varför gömmer de mitt barn ända långt bort i Kina"... Jaja, känslor är inte rationella eller logiska, helt klart. Resan var ingen turistresa, och kulturchocken och besvärligheterna med mina funktionshinder större än behållningen. Jag längtade bara hem för att gå in i den berömda moderskokongen med mitt hett efterlängtade barn. Nu däremot skulle resan bli lite "plåster" på de där "såren". Nu skulle jag äntligen få njuta av Kina!!! Så mycket mer av Kinas själ jag har lärt mig sedan 2002. Inspirerad först genom Kinalistan, och sedan vidare informerad genom Internet, böcker och TV-program. Jag har slukat allt. Tänk att man fick ett helt nytt hemland, av sin dotter!! Fniss! På en AC-träff en gång presenterade jag mig spontant som "kines", och det är ju precis så man känner sig. Det kinesiska har jag ärvt från min dotter, denna ljuvliga lilla unge.

Det är således 6 år sen vi förra gången åkte till Kina, sånär som på några månader (då gick resan i september, nu i juli). Sonen T. var då 6½ år gammal, så det är ju både det ena och det andra man kan jämföra olikheter vid samma ålder. Men han är ju vår bio-son, så det mesta är ju inte relevant att jämföra. Matvanor dock; T. är en stor gourmé, och han smakade friskt på allt utom Kyckling med chili (läs: Chili med kyckling). Favoriten är och förblir dock stekta (breda) nudlar. Att testa kinesisk mat för E. var dock ingen höjdare. Det ska vara makaroner och korv där - än några år. Förhoppningsvis kommer hon att bli mer nyfiken på matupplevelserna när hon blir äldre. Hon levde i princip på ris och vattenmelon en vecka, medan vi andra frossade i den ena rätten godare än den andra.

Dotterns funderingar kring denna resa har tagit lite olika vägar under våren. Nu tog det bara till första kvällen så konstaterade hon lugnt, att hon "inte såg ut som alla andra här precis"... "och definitivt ser de inte ut som du, mamma (fniss)". Så skillnaden mellan hennes sydkinesiska drag, och nordkinesernas, klurade hon snabbt ut.

Nu avbryter jag, och fortsäter en annan dag.
Väl mött!
/M